Sundsvalls tidning publicerade för några dagar sedan en artikel om Ingrid Engstedt Edfast, som åker som följeslagare till Israel och Palestina. Hennes uppgift är att observera, rapportera och, genom att vara internationell närvaro, främja respekten för internationell rätt och mänskliga rättigheter. Ganska okontroversiellt kan man tycka.

Så enkelt är det förstås inte. I kommentarerna till artikeln vädrades en del synpunkter som jag kände att jag borde bemöta, trots att jag av princip undviker att skriva insändare eller liknande till tidningar. Att jag gav mig själv tillstånd att göra ett undantag den här gången beror på att åsikterna i kommentarerna känns så bekanta, som om jag stött på dem förut. Kanske har jag själv tänkt dem, men ändrat mig. Kanske är det något jag faktiskt hört:

“Israel är en rättsstat av närmast västeuropeiskt snitt. De kan, precis som vi, ta hand om sin egna problem och internationell närvaro är bara onödig.”

- Även om man på goda grunder kan diskutera huruvida Israel är just en sådan stat så har ingen fungerande rättsstat några problem med människor som bara observerar hur rättssystemet fungerar.

“Att arbeta för palestiniers rättigheter innebär att vara kritisk eller direkt motståndare till Israelers rättigheter.”

- Mänskliga rättigheter gäller för alla, överallt – hela tiden. Det innefattar både Israeler och Palestinier. Det innebär också att det inte går att hävda den enes rättigheter på bekostnad av den andres. Israelers rätt till säkerhet kan inte övertrumfa palestiniers rätt till samma säkerhet eller rörelsefrihet – och vice versa.

“Att engagera sig i situationen på Västbanken, i Gaza eller Östra Jerusalem är ett (vänster)extremt ställningstagande som egentligen bara stöds av palestinierna och en handfull suspekta terroristorganisationer.”

- Israel har ockuperat Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem sedan 1967. Denna ockupation är fördömd av FN, EU och USA, bara för att nämna några. Sen kan man förstås fråga sig varför enskilda länder inte gör mer för att få Israel på andra tankar. Men det principiella ställningstagandet att med fredliga medel arbeta mot ockupationen är så långt från extremism man kan komma – snarare politisk mainstream.

Så mycket plats som jag tagit mig nu fick jag så klart inte i STs kommentarsfält. Så, här kommer kommentarversionen, komplett med stavfel och allt:

Det internationella samfundet, bla FN, EU (där Sverige ju igår), samt USA har flera gånger fördömt Israels ockupation av Västbanken, Gaza och östra Jerusalem alltsedan den inleddes 1967.

På det ockuperade områdena har Israel flyttat in, i skrivande stund, en halv miljon civila människor. Att flytta in civil befolkning på ockuperat område är förbjudet enligt fjärde Genévekonventionen.

Mänskliga rättigheter, såsom exempelvis att leva i trygghet eller att röra sig fritt i sitt land, gå i skola osv, är universella och gäller såväl israeler som palestinier. Det är alltså inte tillåtet att främja den enes medan den adres kränks.

Att påpeka när en vän gör något fel är att vilja sin väns bästa. Att förmå staten Israel att respektera internationell rätt och internationella rättsliga konventioner är alltså att hävda Sveriges officiella ståndpunkt i dessa frågor och samtidigt vara en vän till staten Israel och dess medborgare.

Läs hela artikeln, med kommentarer och allt här: http://st.nu/start/sundsvall/1.1692137