Från Matfors till Jerusalem

Sundsvalls tidning publicerade för några dagar sedan en artikel om Ingrid Engstedt Edfast, som åker som följeslagare till Israel och Palestina. Hennes uppgift är att observera, rapportera och, genom att vara internationell närvaro, främja respekten för internationell rätt och mänskliga rättigheter. Ganska okontroversiellt kan man tycka.

Så enkelt är det förstås inte. I kommentarerna till artikeln vädrades en del synpunkter som jag kände att jag borde bemöta, trots att jag av princip undviker att skriva insändare eller liknande till tidningar. Att jag gav mig själv tillstånd att göra ett undantag den här gången beror på att åsikterna i kommentarerna känns så bekanta, som om jag stött på dem förut. Kanske har jag själv tänkt dem, men ändrat mig. Kanske är det något jag faktiskt hört:

“Israel är en rättsstat av närmast västeuropeiskt snitt. De kan, precis som vi, ta hand om sin egna problem och internationell närvaro är bara onödig.”

- Även om man på goda grunder kan diskutera huruvida Israel är just en sådan stat så har ingen fungerande rättsstat några problem med människor som bara observerar hur rättssystemet fungerar.

“Att arbeta för palestiniers rättigheter innebär att vara kritisk eller direkt motståndare till Israelers rättigheter.”

- Mänskliga rättigheter gäller för alla, överallt – hela tiden. Det innefattar både Israeler och Palestinier. Det innebär också att det inte går att hävda den enes rättigheter på bekostnad av den andres. Israelers rätt till säkerhet kan inte övertrumfa palestiniers rätt till samma säkerhet eller rörelsefrihet – och vice versa.

“Att engagera sig i situationen på Västbanken, i Gaza eller Östra Jerusalem är ett (vänster)extremt ställningstagande som egentligen bara stöds av palestinierna och en handfull suspekta terroristorganisationer.”

- Israel har ockuperat Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem sedan 1967. Denna ockupation är fördömd av FN, EU och USA, bara för att nämna några. Sen kan man förstås fråga sig varför enskilda länder inte gör mer för att få Israel på andra tankar. Men det principiella ställningstagandet att med fredliga medel arbeta mot ockupationen är så långt från extremism man kan komma – snarare politisk mainstream.

Så mycket plats som jag tagit mig nu fick jag så klart inte i STs kommentarsfält. Så, här kommer kommentarversionen, komplett med stavfel och allt:

Det internationella samfundet, bla FN, EU (där Sverige ju igår), samt USA har flera gånger fördömt Israels ockupation av Västbanken, Gaza och östra Jerusalem alltsedan den inleddes 1967.

På det ockuperade områdena har Israel flyttat in, i skrivande stund, en halv miljon civila människor. Att flytta in civil befolkning på ockuperat område är förbjudet enligt fjärde Genévekonventionen.

Mänskliga rättigheter, såsom exempelvis att leva i trygghet eller att röra sig fritt i sitt land, gå i skola osv, är universella och gäller såväl israeler som palestinier. Det är alltså inte tillåtet att främja den enes medan den adres kränks.

Att påpeka när en vän gör något fel är att vilja sin väns bästa. Att förmå staten Israel att respektera internationell rätt och internationella rättsliga konventioner är alltså att hävda Sveriges officiella ståndpunkt i dessa frågor och samtidigt vara en vän till staten Israel och dess medborgare.

Läs hela artikeln, med kommentarer och allt här: http://st.nu/start/sundsvall/1.1692137

Det ser konstigt ut…

Jag vet, det var jag som gjorde det.

Faktum är att en närmare djupdykning i arkiven visar att Moseboken haft samma utseende i ganska exakt fem år. 6 januari 2005 bytte jag senast: http://mosebok.org/gammart/77, så det kanske är dags. När jag har tid och lust skall jag fiffla till allt engelskt till klingande svenska oxå.

Palestinskt ickevåld

Någon dag efter kanske, men här är en synnerligen läsvärd kort artikel från The Guardian om palestinskt icekvåldsmotstånd mot ockupationen. Artikelförfattaren försöker besvara frågan varför Palestina inte kan visa upp några fredsorganisationer som israeliska Peace Now, B’tselem osv.

Läs här:

http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2009/dec/23/israel-palestinian-peace-movement

Poängen är, och demonstreras genom hela artikeln, att palestinskt motstånd mot ockupationen inte riktigt existerar på samma premisser som israeliskt. Israels taktik har sedan 1967 – när ockupationen av Gaza, Västbanken och Östra Jerusalem inleddes – varit en och samma. Att slå överdrivet hårt mot varje form av motstånd (våldsamt eller fredligt) för att helt enkelt avskräcka från opposition och få folk att lägga sig platt.

Den andra intifadan exempelvis, som slutade synnerligen våldsamt, inleddes som fredliga folkliga protester. Under den första månaden, då våldsinslag fortfarande var ganska sällsynta. avfyrade israeliska militären 1,3 miljoner skott på Västbanken och Gaza – i syfte att trappa upp våldet och kunna nå en snabb militär lösning. Med all rätt antog de nämligen att det var i den sporten de hade störst chanser att vinna.

Läs artikeln som sagt.

http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2009/dec/23/israel-palestinian-peace-movement.

Var kommer pengarna ifrån?

De närmaste tio åren kommer USA att sponsra Israel med 30 miljarder texasdollars i militärt bistånd (läs mer här och här). En första utbetalning på 2,775 miljarder dollar kommer redan under nästa år. Förra året var Israels hela försvarsbudget på 13,3 miljarder, så bidraget från USA står för en inte försumbar del.

Israel får dock inte göra precis vad de vill med pengarna. Minst 75% måste användas till att köpa varor och tjänster från företag från USA – strålande tider för Blackwater, Lockheed Martin mfl, med andra ord.

30 mljarder dollar är väldigt mycket pengar som skulle kunna användas till en hel del nyttiga saker – militärt bistånd räknas inte till dessa.

Att bedriva krig, och som i Israels fall, ockupation, är en väldigt kostsam affär och det vore inte långsökt att anta att det inhemska stödet för de militära projekten skulle minska om de bredare folklagren (medelklassen alltså) börjde känna av krigets kostnader men med USAs benägna hjälp undviks en sådan situation.

Om de peruanska fettjuvarna

Fettjuvarna från Peru har slagit till igen. Enligt BBC så har polisen i Peru haffat en liga som kidnappat och mördat folk för att sedan stäla och sälja deras fett till kosmetikafabrianter.

Låter det bekant – ja, det var ju ganska exakt vad Brad Pitts karaktär i Fight Club sysslade med också. BBC meddelar också att Peru har en egen legend om en liga (Pishtacos) som just kidnappar folk för att stjäla deras fett… Börjar det inte låta misstänkt likt råttan i pizzan (eller chinchillan i tacon, eller vad det kan heta i peru)?

- Ok, var kan man köpa kosmetika med mänskligt fett i? Har någon sett en annons?
- Vore det inte enklare att köpa fett från en fettsugningsklinik än från peruanska gangsters?
- Var är Bengt af Klintberg när man behöver honom?

What’s up i Israel & Palestina?

Min kära fru, Leslie, är i Jerusalem och jobbar i tre månader. Hon deltar i ett ekumeniskt följeslagarprogram, står vid checkpoints, dokumenterar husrivningar mm. Det verkar inte vara någon dans på rosor direkt… Exakt hur odansant tillvaron i det heliga landet faktiskt är förklaras på hennes finfina blogg: lesliemalfert.se.

Hon skriver reseberättelser oxå. Två ggr i månaden skickar hon ut dem. Kortare texter om vad som händer. Senaste brevet finns här: http://lesliemalfert.se/2009/11/reserapport-nr-1/.

Utbildningshistorisk konferens i radio

I det evigt skvalande mediabruset kanske den fjärde utbildningshistoriska konferensen som hölls i Uppsala härom veckan inte riktigt hittade in i strålkastarljuset. Nu är det (delvis) ändring på det.

Vetandets värld i P1 sände direkt och intervjuade Donald Broady, Ning De Coninck-Smith och Daniel Lindmark. Frågorna gällde huruvida skolelever lärde sig mer förr i tiden, när det var mer ordning och reda i skolan.

I inslaget, som är 20 minuter, presenteras förutom historiska och utbildningssociologiska förklaringar även Broadys terori om vad nästa pedagogiska trend kommer att innehålla… (förutom kinesiska på schemat då).

Lyssna här: http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1977406&BroadcastDate=&IsBlock=

Partifärg och skolresultat – äntligen en förklaring

Skolborgarrådet i Kungliga huvudstaden, Lotta Edholm, ger oppositionens Carin Jämtin och Roger Mogert svar på tal om skolpolitiken på SvD Brännpunkt idag.

Utbildningssociologer har i långliga tider funderat över samband mellan skolresultat, utbildningskarriär, socialgruppstillhörighet, kulturellt/ekonomiskt kapital etc. Edholm förklarar dock med ett analytiskt alexanderhugg de egentliga beroendeförhållandena:

Den som funderar över hur ett Stockholm styrt av Socialdemokraterna tillsammans med vänsterpartiet och de gröna kan se ut kan studera skolsituationen i landets båda andra storstäder. Stockholm är bättre såväl vad gäller meritvärde i grundskolan som betygspoäng i gymnasieskolan än vad de S-V-MP-styrda Göteborg och Malmö är.

Det genomsnittliga meritvärdet för Stockholm är som sagt 225,4 betygspoäng. I Göteborg är det 214 poäng och i Malmö 202,6. Den genomsnittliga betygspoängen i gymnasieskolan är i Stockholm 15,0 medan den i Göteborg och i Malmö är 13,9.

Finfint, då var det utrett. Hur väl en elev statistiskt sett lyckas i skolan har alltså ingenting att göra med dennas föräldrars inställning till/erfarenhet av skolan, deras utbildningsnivå, yrksekarriärer etc. Vilka politiker som styr skolan är alls inte oviktigt – tvärt om – men för att förklara studieresultaten i en jämförelse mellan mellan Stockholm, Göteborg och Malmö, ger det nog mer att noggrant väga in städernas respektive demografiska sociala sammansättning än att bara (om än slappt retoriskt) se på partifärger.

(Via Donald Broady)

Ranelids nya… smittan sprider sig

En kund kom och frågade efter Björn Ranelids senaste. Jag började leta lite och såg i datamaskinen att det inte är en roman, utan en sorts samling av hans “vackraste ord”… Jag förklarade det för kunden, som väntat sig något annat, men bad mig läsa om det fanns någon beskrivning av boken.

Följande fick jag läsa upp för kunden som blev mer och mer tankfull, men ändå nöjd med vad hon hörde. Jag rös och försökte att inte fnissa.

När skönlitteratur blir skön litteratur

Björn Ranelids vackraste ord på fyra språk
höstens bästa presentbok i elegant utförande

Björn Ranelid är ordets mästare, som skriver den vackraste svenskan. Hans språk övertygar varje läsare om att detta är en författare som älskar, ser, hör, rör och bekräftar mig.

I denna bok har vi samlat Björn Ranelids vackraste aforismer, metaforer och brottstycken ur hans samlade litterära produktion. Vi presenterar dem inte bara på svenska utan också på engelska, franska och tyska. Detta är en bok att citera när du skall hålla tal eller skriva ett tackbrev, när du skall uppvakta eller belöna, trösta eller uppmuntra, be om förlåtelse eller förklara din kärlek. En bok du kan skänka till den du älskar, till en vän, en arbetskamrat, en granne, en konfirmand, en student, ett födelsedagsbarn, ett brudpar, i Sverige eller någonstans i världen.

Men framför allt är detta en bok som du kan skänka till dig själv. En bok som aldrig blir färdigläst. En bok du plockar fram, bläddrar och läser i, gång på gång. Och för varje gång du läser i boken hittar du nya ord och formuleringar i en språkdräkt som kan få änglar att dansa av glädje. Björn Ranelids aforismer och metaforer är i litterär världsklass. Hans vackraste ord tillhör mänskligheten och är en del av evigheten. Med denna bok vill vi ge Björn Ranelids ord vingar, så att många människor runt om på vår jord får chansen att lära känna de svenska ordens mästare.

En av Björn Ranelids sanningar lyder: Världens kortaste och längsta resa går mellan ögat och hjärtat, och där emellan krävs varken pass eller visum. Denna sanning gäller också för den som gör en upptäcktsresa bland Björn Ranelids vackraste ord.

Bon voyage!

“Hans vackraste ord tillhör mänskligheten och är en del av evigheten”
- Vafan?

Israel och akademikerna

Det är alltid lika spännande att “upptäcka” saker som egentligen är så självklara. Som att israeliska dagstidningen Haaretz finns på nätet på engelska. Det går snabbt att hitta något läsvärt: Anat Matar, lektor i filosofi vid universitetet i Tel Aviv skriver om hur Israels akademiker måste ta ansvar för att få ett slut på ockupationen.

Artikeln inleds visserligen med påståendet att den välutbildade medelklassen i Israel inte kommer att göra något åt ockupationen förr än de själva känner något surt av den – i form av en extern bojkott eller liknande. Det kanske stämmer. Jag har inte satt mig in så mycket i bokjottmetodens för- och nackdelar, men det är ju fredligare än en väpnad ockupation i alla fall.

Artikel i Haaretz här.