En sann historia

Hur mycket av det här är sant?”, frågade en kund mig härom dagen. Hon stod och höll i “Shantaram”, en roman som sägs ska bygga på verkliga händelser (något som f.ö. även sägs om “Night of The Living Dead”). Hon frågade inte bara av nyfikenhet, det var tydligt att sanningshalten i romanen var avgörande för om hon kunde tänka sig läsa den eller inte.

Många – speciellt yngre kvinnor – är förtjusta i “sanna historier”. Berättelser skrivna som vilken berättelse som helst om någon människas liv – lyckligt eller olyckligt – men med en försäkran om att detta har faktiskt inträffat.

Vad är grejen? frågar jag mig lite drygt. Varför denna besatthet vid verkligheten? Tyvärr är det nog så att även de mest sanningsdeklarerade historier innehåller ett visst mått av dramatisering, om inte annat så för att förtydliga poänger eller händelseförlopp.

Handlar det om att drömma sig bort? Eller tvärt om få en liten smak av en riktigt kärv verklighet? Att det inte beror på huruvida handlingen är bra eller ej blir tydligt i fall som kunden ovan när det är själva sanningshalten som avgör om en bok är läsvärd eller ej. Somliga kunder svarar även “sanna historier” när de letar efter böcker och jag frågar vad de gillar att läsa. Att det är sant är en viktig del av läsupplevelsen, även om den inte finns i texten.

Fortsättning följer…